Transport och energi
1. Bakgrund
I januari 2007 presenterade EU-kommissionen ett paket för energiområdet med ett tidigare aldrig skådat antal initiativ som man uppmanade EU-27 att anta. Kommissionen presenterade målsättningen att kapa utsläppen av växthusgaser med 30 procent i världens utvecklade länder senast 2020, med minst 20 procents minskning inom EU till samma datum. Kommissionens ordförande, Jose Manuel Barroso, uppmanade till en “post-industriell revolution” och sa att “Energpolitiken var kärnan i det ursprungliga europeiska projektet. Vi måste sätta energipolitiken i centrum igen. Klimatproblem, ökande importberoende och högre energipriser är en realitet för alla medlemsländer i EU.”
Vid vårtoppmötet 2007 enades EU:s stats- och regeringschefer om vissa rättsligt bindande målsättningar, däribland en lägsta minskning av växthusgasutsläppen med 20 procent och att minst 20 procent av den totala energikonsumtionen ska komma från förnyelsebara energikällor. Givet att EU redan kämpar för att nå sina åtaganden under Kyotoavtalet kommer de områden som har en koppling till miljöområdet, inklusive transport och energi, att ställas inför stora utmaningar framöver.
Transport och energi delar, tillsammans med kommunikationer, karaktärsdraget att till största delen vara nätverksbaserade industrier. Både den globala ekonomin och det förenade Europa kräver bättre nätverksintegration. Tidigare var transport- och energinätverk ordnade efter nationella politiska gränser, vilket gjorde att många kopplingar mellan länderna antingen saknades eller inte hade tillräcklig kapacitet för att möta europeiska nätverkskrav. För att råda bot på detta inkluderade Maastrichtfördraget föreskrifter för byggandet av “transeuropeiska nätverk” (TENs), för energi, transport och telekommunikationer. TENs finansieras av Europeiska gemenskapen och av Europeiska investeringsbanken samt från strukturfonderna och sammanhållningsfonderna, som är reserverade för ekonomiskt mindre välmående europeiska regioner respektive för integrationen av europeisk infrastruktur.
Även om det sedan länge funnits europeisk lagstiftning och finansiering för både transit och energi, godkändes tillkomsten av en “Europeisk energipolitik” först i oktober 2005 i samband med ett europeiskt toppmöte i London. I mars 2006 lanserade kommissionen en så kallad grönbok med titeln En europeisk strategi för en hållbar, konkurrenskraftig och trygg energiförsörjning. Denna följdes av ett antal förslag från EU-kommissionen som kallades Energi för en värld i förändring – vilka sammanföll med Barrosos tal i januari 2007 – och som måste godkännas av både rådet och Europaparlamentet för att bli lag. Vårtoppmötet var ett viktigt steg på vägen mot detta.
Samtidigt som målsättningarna är särskilt inriktade mot energisektorn, utgör de en integrerad del av urban utveckling samt transporter av varor och människor, inklusive försörjning när det gäller fossila bränslen. Tidigt 2007 sjösatte kommissionen en grönbok om Transporter i stadsmiljö, som kommer att undersöka alla slags urbana transporter för att bestämma hur EU kan hjälpa till att utveckla transporter i stadsmiljö i ljuset av en europeisk transportpolitik.
Skydd och säkerhet
Attackerna den 11 september 2001, liksom de i Madrid och London, har visat hur sårbar transportsektorn är för terrorister och har därför förstärkt behovet av att säkra transportinfrastrukturen mot möjliga attacker. Infrastrukturen för energi utgör också en tydlig måltavla, med potentiellt förödande resultat. Sedan 2001 har EU snabbt utvecklat säkerheten i Europa. Man har enats om gemensamma standarder för flygplatssäkerhet och kommissionen utför själv inspektioner över hela Europa, som komplement till de tester av flygplatssäkerheten som görs av nationella inspektörer. I hamnarna omfattar fartygsinspektionerna – som först utvecklades för att säkerställa att farliga skepp inte utsatte europeiskt vatten för fara – nu även potentiellt farlig last. Kommissionen arbetar för närvarande med att uppmuntra EU-omfattande samordning för skydd av energi- och transportnätverk.
EU har skapat tre myndigheter för luftfarts-, sjöfarts- och järnvägssäkerhet, och har enats om gemensamma standarder inom ett stort antal områden. Dessa myndigheter har ansvaret för att genomföra säkerhetsregler inom Europa och för att hjälpa kommissionen att utveckla mer ändamålsenliga och effektiva säkerhetsstandarder.