Ekonomiska och monetära unionen (EMU) och euron

5. Vad har euron inneburit?

Den första januari 2007 markerade eurons femte födelsedag i dess form av fysisk valuta. Införandet har i stort setts som en succé. Den starka och stabila euron har blivit en av de två ledande internationella valutorna i den globala ekonomin.

Medlemmar av euroområdet har fördel av att vara del av ett större valutablock. Det är till exempel mycket svårare för spekulanter att göra snabba vinster genom valutahandel, och undanröjer därmed mycket av det tryck som påverkar en valuta. Spekulanter försatte ERM i kaos i början av 1990-talet och fick först pundet och senare liran att falla, men de har hittills inte orsakat större skada på euron. Som en konsekvens kan euroområdet bättre absorbera plötsliga prisökningar än individuella medlemsstater. Eurons inflytande är större än så: Handel utanför euroområdet motsvarar litet över en tredjedel av euroområdets BNP, men ändå påverkar växelkurserna. En stark valuta skadar exportörer och avskräcker utländska investeringar i euroområdet, men hjälper importörer och euroområdesinvesteringar på andra platser i världen.

För EU-medborgarna är det mycket enklare att resa inom euroområdet i och med att besvärlig växling inte behövs. Också att jämföra priser på varor och tjänster är enklare, vilket bidrar till att den inre marknaden generellt fungerar bättre och stöder en hälsosam konkurrens som kommer konsumenterna till fördel. Den generella ekonomiska och prisstabiliteten som euron innebär är till fördel för hela det ekonomiska klimatet, från familjer till företag. Aktuella siffror uppskattar att eurons införande har fått handeln inom euroområdet att öka med 5–15 procent.

Medan eurons praktiska fördelar är allmänt erkända, har politikerna fått problem på grund av de förändrade villkoren som den innebär för beslutsfattande i frågor som rör ekonomisk politik. Regeringarna har inte bara funnit det svårt att arbeta med begränsningarna i den ekonomiska politiken som den gemensamma valutan medfört, utan vissa har beskyllt euron för att hindra dem i sina ansträngningar.

Det allra vanligaste klagomålet är kanske att medlemsstaterna inte kan bestämma sin egen räntesats. Nyligen uppmanade ett antal nationella politiker, särskilt i Frankrike, Italien och Tyskland, att räntan skulle sänkas för att stimulera tillväxten. Men samtidigt som ECB behöll sin normgivande ränta på precis 2 procent från juni 2003 till december 2005, tycktes samma personer omedvetna om att euroområdesländerna hade lägre räntor än de haft på flera decennier. Medlemsstaters oförmåga att ändra räntan innebär också att de inte ensidigt kan sänka räntesatsen för att uppmuntra investeringar eller höja den för att uppmuntra sparande. En gemensam europeisk valuta innebär en gemensam europeisk penningpolitik. Även om det inte finns någon gemensam europeisk finanspolitik, måste alla euroområdesmedlemmar sköta sin egen finanspolitik inom de ramar som satts av EU.

Euroområdesskepsis

Många människor, särskilt äldre, har fortfarande en tendens att konvertera euro till sin tidigare valuta, inte minst när det gäller större belopp. I november 2006 publicerade Tyska förbundsbanken en undersökning som menade att 77 procent av tyskarna fortfarande räknade i mark. 94 procent av dessa hade ingen aning om att 500-eurosedlarna var lila och 74 procent hatade att 100-eurosedlarna skulle kontrolleras i en skanner. Än i dag finns över 14,4 miljarder D-mark (ungefär 7,2 miljarder euro) sparade i skåp eller sockor. Tyskarna tycks inte ha tilltro till sin nya valuta, och så länge den gamla marken kan bli utbytt gratis hos federala banker är det ingen brådska. Detta är kanske talande för en generell försiktighet hos många européer, men också ett uttryck för en brist på tillit som många medlemsstater hyser gentemot EU.

Den huvudsakliga rädslan för euron är prisinflation – som späddes på avsevärt av rapporter i spåren av 2002 års övergång till euron. Den genomsnittlige medborgaren kunde hantera en ungefärlig omräkning från den gamla valutan till euron. Men bara den som systematiskt antecknade priser kunde ha en exakt uppfattning om de förändrade priserna för en korg med varor. I praktiken skapade sig människor därmed en uppfattning om de ändrade priserna utifrån ett litet antal lågprisvardagsinköp – en kopp kaffe eller en öl, en limpa, en tidning och så vidare – vars priser de kom ihåg. Artiklar med litet värde som köps varje dag samt priserna på vissa tjänster har visat på större prisökningar än sällanköpsvaror och -tjänster. Lågvärdesinköp framstår som om de ändrats mycket när priset avrundas, vilket är fallet i de flesta euroområdesländer. Avrundade priser förenklar livet för både köpare och säljare (en- och tvåcentsmynten tillverkas inte längre i Finland eller Nederländerna men är fortfarande giltigt betalningsmedel) men de tycks ge ett felaktigt intryck om eurons relativa värde.

I detta sammanhang förekommer ett annat fenomen: Ju längre den gamla valutan fortsätter att användas, desto större är känslan att priserna har stigit. Anledningen till detta är att priserna i euro i dag jämförs med gårdagens priser. Det som då ofta glöms bort är att priserna med den gamla valutan skulle ha stigit på grund av inflationen.

Undersökningar som kommissionen låtit göra emotsäger det allmänna intrycket; de menar att övergången till euro inte innebar större prisökningar. Sammantaget medförde övergången i kontanter att prisökningen i genomsnitt var mindre än 0,3 procent.

Vissa nya medlemsstater överväger att hålla folkomröstningar om huruvida man ska gå med i euroområdet när man uppfyller konvergenskriterierna. Danmark och Sverige har båda hållit folkomröstningar om euron sedan 1999 med negativt resultat i båda fallen.

I juni 2005 rapporterade tidskriften Stern att 56 procent av tyska svaranden sa att de skulle föredra en återgång till D-marken. Vissa italienska politiker, bland dessa Silvio Berlusconi som den mest namnkunniga, har uppmanat Italien att dra sig ur euroområdet. Separatistiska Lega Nord i Italien föreslog att man skulle hålla en folkomröstning om att återinföra liran i Italien, och många högerextrema partier inom EU har krävt en återgång till nationella valutor, även om dessa krav har mer med nationalism än med EMU och eurons succé att göra.

EU-kommissionen, å sin sida, har uteslutit möjligheten för något land i euroområdet att överge den nya valutan. I och med att fördelarna med råge överskuggar problemen, på såväl nationell som europeisk nivå, är euron här för att stanna.

Framtiden för EMU

Den största utmaningen för EMU under kommande år, liksom för unionen som helhet, är det europeiska kontra det nationella intresset. I januari 2007 rapporterade Financial Times att en majoritet av medborgarna i Frankrike, Italien och Tyskland trodde att euron hade skadat deras nationella ekonomier medan den skulle ha en positiv inverkan på EU som helhet. En annan enkät som International Herald Tribune låtit göra visade tvärtemot en tilltro till euron. Enligt en undersökning från mars 2007 trodde 89 procent av människorna i Frankrike och Italien, 93 procent i Spanien och 83 procent i Tyskland att euron kommer att vara standardvalutan i Europa år 2057.

Huruvida euroområdesskeptikernas uppfattning är välgrundad när det gäller nationell ekonomi kan diskuteras, eftersom det finns skäl som talar för att större, mer etablerade länder måste uppleva ekonomisk nedgång för att förmå nya medlemsstater att nå upp till deras nivå. Faktum är att euroområdet 2006 visade på sin högsta tillväxtnivå sedan 2000 och senare tillväxtprognoser har reviderats uppåt. Dessutom inledde den tyska ekonomin sin återhämtning i början av 2007. Euroområdets ekonomi förblir därmed stark, med mindre fluktueringar i räntesatsen för euron än för dollarn på sistone.

Euron har ersatt dollarn som den främsta valutan i internationella obligationsmarknader, och euron svarar nu för strax över 25 procent av världens valutareserver efter att ha vunnit mark på bekostnad av dollarn.

eu4journalists

Dossiers

Basics

Contact Guide