eu4journalists

Ekonomiska och monetära unionen (EMU) och euron

1. Historia – att anta euron

Den europeiska ekonomiska och monetära unionen (EMU) är en överenskommelse mellan de deltagande europeiska länderna att dela en gemensam valuta, euron, och en gemensam ekonomisk politik med fastställda villkor när det gäller att ta ansvar för skattepolitiken. Det finns för närvarande 27 medlemsstater med varierande grad av integration med EMU. 13 medlemsstater har antagit euron: Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike. Tre andra medlemsstater, Danmark, Storbritannien och Sverige, har inga omedelbara planer på att ta euron i bruk. Elva andra medlemsstater, Bulgarien, Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Rumänien, Slovakien, Tjeckien och Ungern, har kommit olika långt för att anta euron och förväntas gå med i euroområdet inom de närmaste tio åren.

I kölvattnet efter andra världskriget var de flesta valutorna i den industrialiserade världen tätt knutna till dollarn genom den så kallade guldmyntfotsstandarden under Bretton Woods-systemet. Dollarns de facto-dominans och flera europeiska valutors framtvingade deprecieringar ledde till att europeiska politiker försökte komma till rätta med obalansen genom större ekonomisk integration mellan de europeiska länderna.

Planer på en gemensam europeisk valuta började 1969 med Barre-rapporten, som antogs av de sex medlemmarna av vad som då var Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG). Detta följdes senare samma år av ett möte mellan stats- och regeringschefer i Haag för att planera skapandet av en ekonomisk och monetär union. Processen försenades av Bretton Woods-systemets kollaps 1971 och president Nixons ensidiga beslut att inte längre lösa in dollarn mot guld samt 1972 års oljekris. Under tiden växte EEG till att omfatta nio stater, av vilka många var tveksamma till att ge upp sina nationella valutor.

För närvarande kan europeiska deltagande länder integreras i tre olika ekonomiska etapper, som motsvarar EMU:s historiska utvecklingsstadier.

Första etappen –

1979 skapades det europeiska monetära systemet (EMS) för att knyta samman de europeiska valutorna och förhindra stora variationer mellan dem. Detta gav upphov till den europeiska växelkursmekanismen (ERM) under vilken varje medlemsstats valuta tilläts variera med maximalt +/- 2,25 procent i förhållande till ett referensvärde. Referensvärdet fastställdes i en aggregerad valutakorg av alla deltagande valutor som kallades den europeiska valutaenheten (ecu), där valutorna vägdes i förhållande till varje medlemsstats ekonomiska storlek.

I slutet av 1980-talet kom medlemsstaternas marknader att bli alltmer integrerade med varandra, vilket formade det som skulle komma att kallas den gemensamma marknaden. Trots den relativa stabilitet som ERM gav kunde internationell handel inom den gemensamma marknaden hindras av växelkursrisker och de transaktionskonstander som det medförde. Skapandet av en gemensam valuta för den gemensamma marknaden framstod som en logisk lösning, och därmed var idén om en gemensam valuta på nytt aktuell.

EU-kommissionen under Jacques Delors antog i februari 1986 enhetsakten, som syftade till att undanröja institutionella och ekonomiska hinder mellan EG:s medlemsstater med målsättningen att skapa en gemensam europeisk marknad. 1989 drogs planerna upp att förverkliga EMU i tre etapper. Även om den första etappen redan hade påbörjats med EMS 1979 började den officiellt 1990, då kapitalkontroller avskaffades och därmed frigjorde kapitalrörelser inom EEG. 1992 formaliserades Delors-kommissionens tre etapper i Maastrichtfördraget, där de ekonomiska konvergenskriterierna för att anta den gemensamma valutan ingick. Fördraget omvandlade EEG till den Europeiska unionen (EU). Kriterierna för medlemskap i Europeiska unionen och antagandet av euron anges i tre dokument. Det första är Maastrichtfördraget från 1992, som trädde ikraft första november 1993. Senare samma år antogs det andra dokumentet av Europeiska rådet i Köpenhamn, vilket gav upphov till de så kallade Köpenhamnskriterierna, som tydliggör Maastrichtfördragets allmänna mål. Det tredje dokumentet är det kontrakt som förhandlas med varje anslutningsland innan de kan bli EU-medlemmar. Anslutningskriterierna har också klargjorts av EU-lagstiftning och -domslut genom åren.

EMU:s första etapp kan sägas mostvaras av att ett kandidatland först uppfyller Köpenhamnskriterierna och därefter blir EU-medlem.

Andra etappen –

Vid toppmötet i Madrid i december 1995 lyckades Tyskland framgångsrikt argumentera för att namnet ecu skulle bytas ut mot “euro”. Det så kallade Madridscenariot innebar också tillkomsten av en övergångsperiod mellan införandet av euron i redovisningssystemen och senare som kontantvaluta.

I den andra etappen av EMU skapades det Europeiska monetära institutet (EMI) som var en föregångare till den Europeiska centralbanken (ECB). I juni 1997 kom Europeiska rådet i Amsterdam överens om stabilitets- och tillväxtpakten och inrättade ERM 2, som skulle ersätta det Europeiska monetära systemet och ERM efter eurons lansering. Det följande året valde Europeiska rådet i Bryssel elva länder som kunda anta euron 1999 samt sjösatte ECB, som fick uppgiften att skapa en penningpolitik för Europeiska unionen och att övervaka det Europeiska centralbankssystemet – nationella banker som kunde genomföra ECB:s beslut, trycka pengar och prägla mynt samt hjälpa de första euroländerna att uppfylla konvergenskriterierna.

EMU:s andra etapp kan sägas motsvaras av att ett land som nyligen blivit medlem kommer med i ERM 2, där det måste delta i minst två år innan det kan anta euron.

Tredje etappen –

Den första januari 1999 togs euron i bruk i icke-fysisk form, där växelkurserna för elva av de då 15 medlemsstaterna låstes den sista dagen 1998. Växelkursmekanismen ERM ersattes av ERM 2, som fungerade på samma sätt som den ursprungliga ERM men inom ramen för en existerande eurovaluta. ECB började driva en gemensam penningpolitik med hjälp av varje medlemsstats centralbank, och den treåriga övergångsperioden som bestämts i Madrid inleddes och skulle pågå till den första januari 2002. I mitten av 2000 tillkännagav kommissionen att Grekland formellt kunde ansluta sig till den gemensamma valutans tredje etapp den första januari 2001.

Euron var en virtuell valuta för tolv länder i det så kallade euroområdet – Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike. Den användes i redovisningssystem, och företag kunde utföra transaktioner i euro i trygg vetskap om att växelkurserna mellan medlemsstaterna var låsta. Värden i euro förekom nu parallellt med de nationella valutorna på kontoutdrag för att vänja människor vid den nya valutan.

Varje stat som ville anta den nya valutan den första januari 2002 var tvungen att uppfylla “konvergenskriterierna” i enlighet med Maastrichtfördraget. Kriterierna innehöll fyra krav:

• Valutan måste hålla sig inom de variationsband som gäller för ERM i minst två år
• Den långsiktiga räntan kan inte vara två procentenheter högre än den genomsnittliga räntan i de tre medlemsstater som har lägst inflation
• Inflationen måste vara lägre än referensvärdet (inom tre år får priserna inte vara högre än 15 procent av det land som har lägst inflation)
• Den offentliga skuldsättningen måste vara lägre än 60 procent av BNP (eller närmar sig detta referensvärde) och budgetunderskottet under tre procent.

För att förbereda införandet av euron den första januari 2002 trycktes över 14 miljarder sedlar värda cirka 633 miljarder euro, och 52 miljarder mynt som krävde 250 000 ton metall präglades. Under upptakten till den första januari 1999 dominerade pessimisterna medierna och spred rädsla och förvirring. Antalet artiklar ökade om att en sådan massiv valutaövergång omöjligt skulle kunna lyckas. Men farhågorna kom på skam. Bankomater levererade euro bara minuter efter midnatt och inom loppet av några dagar spenderade medborgarna den nya valutan.

EMU:s tredje etapp kan sägas motsvaras av att en medlemsstat, som har upptagits i ERM 2 och levt upp till konvergenskriterierna i minst två år, ansluter sig till euroområdet.

Växelkursutveckling

På eurons första handelsdag på Frankfurts fondbörs, den fjärde januari 1999, stod den nya valutan i 1,1789 mot den amerikanska dollarn (USD). Från den dagen minskade euron i värde, föll under euro-dollar-paritet bara ett år senare och fortsatte att falla tills den 26 oktober 2000, då den nya valutan nådde sin lägsta punkt med 0,8225 gentemot dollarn. Under året var den genomsnittliga växelkursen 0,95 USD.

Euron återhämtade sig inte förrän den nya valutan infördes i kontantform 2002, vilket fick den att stiga i värde från 0,90 USD till 1,02 USD i slutet av 2002. Ett år senare nådde den 1,24 USD. I november 2004 passerade den 1,30-märket och den 30 december 2004 slutade den på nya rekordnivån 1,3668 USD. Under loppet av 2005 tappade euron sedan till 1,18 USD i december och vid ett annat tillfälle, i november, hamnade den under sitt ursprungliga värde. Under 2006 steg euron till mellan 1,1813 USD den andra januari och 1,2958 USD den femte juni. I slutet av året nådde den sina nya högstanivå efter att lätt ha brutit igenom 1,30 USD-gränsen och verkade bli kvar där.

Nyckelfakta

• Planer på en gemensam valuta påbörjades i slutet av 1960-talet
• Tre etapper av EMU-integration: EU-medlemskap, ERM 2, anslutning till euroområdet
• Maastrichtavtalet från 1992, Köpenhamnkriterierna från 1993, individuella anslutningsramverk
• Fyra konvergenskriterier för anslutning till euroområdet.