Huvudaktörerna
1. Samarbete
Maktfördelningen inom EU
Europeiska unionens medlemsstater är suveräna stater som har beslutat sig för att sammanföra sin suveränitet inom vissa nyckelområden. Dessa är områden inom vilka gemensamma åtgärder på EU-nivån ligger i medlemsstaternas intresse. EU är emellertid inte en federal stat. EU är ett unikt system som ständigt har utvecklats under de 50 år EU funnits.
I likhet med andra stater har unionen lagstiftande och verkställande makt och en oberoende dömande makt, som stöds av ett antal institutioner.
EU-institutionernas befogenheter är definierade i grundfördragen. Dessa har förhandlats fram av medlemsstaterna och sedan ratificerats individuellt i varje land. Det ursprungliga fördraget, Romfördraget, lade 1958 grunden till Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG). Maastrichtfördraget från 1992 skapade Europeiska unionen och utvecklade den från en rent ekonomisk union till en mer politisk konstruktion. De andra fördragen, Europeiska enhetsakten (1987), Amsterdamfördraget (1999) samt Nicefördraget (2003) adderade alla något betydande till unionen, dess roll och funktion.
Nästa logiska steg var att skapa en konstitution för EU som skulle sammanföra alla tidigare fördrag och bland annat rationalisera den utvidgade unionens beslutsfattande samt utrikespolitik. Den 29 oktober 2004 träffades de 25 medlemsstaternas och tre kandidatländers – Rumänien, Bulgarien och Turkiet – stats- och regeringschefer i Rom för att underteckna Europeiska unionens konstitutionella fördrag. Fördragets ratifikationsprocess råkade emellertid ut för problem när franska och nederländska medborgare i folkomröstningar 2005 röstade emot fördraget. Konstitutionens öde diskuterades livligt under det tyska ordförandeskapet 2007. Initiativ kommer senast att tas under det franska ordförandeskapet, andra halvåret 2008.
De tre EU-institutionerna som är ansvariga för policyinitiativ och beslutsfattande är Europeiska unionens råd (som representerar de nationella regeringarna), EU-kommissionen (som representerar det gemensamma europeiska intresset) samt Europaparlamentet (som representerar folket).
Beslutsfattande
EU-kommissionen är den enda EU-institutionen som kan ta initiativ till lagstiftning. Först måste kommissionen emellertid rådfråga intressegrupper och experter för att säkerställa att unionens medborgare betjänas korrekt. Kommissionen träffar regelbundet expertkommittéer från de nationella regeringarna och myndigheter, och håller också möten med Europarepresentanter för organisationer från en rad sektorer, däribland industri, offentlig förvaltning, fackförbund, konsumentgrupper, regionala samt icke-statliga organisationer. Många av dessa har fast representation i Bryssel som bedriver lobbyverksamhet gentemot kommissionen, eftersom dessa grupper vet att den bästa möjligheten att påverka ny lagstiftning är innan den blir ett officiellt förslag.
När kommissionen väl antagit ett förslag till ny lagstiftning överlämnas det till Europaparlamentet och ministerrådet. Dessa kan antingen anta förslaget som det är, föreslå förändringar eller förkasta det helt och hållet (det senare är dock ovanligt). I många fall rådfrågar kommissionen också den Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén, de två "officiella" rådgivande EU-organen, vars yttrande på inget sätt är bindande.
Medbeslutandeförfarandet: Den vanligaste proceduren för att anta EU-lagstiftning kallas "medbeslutande", där rådet och parlamentet delar lagstiftningsmakt. Först genomför parlamentet och därefter rådet en första läsning av den lagstiftning som kommissionen föreslår. Om båda institutionernas inställning är identisk antas lagstiftningen direkt. Det föreligger inga tidsbegränsningar i denna fas, så rådet kan välja att inte slutföra sin första läsning förrän efter månader eller till och med år efter det att kommissionen lagt sitt förslag.
Om uppfattningarna skiljer sig åt går förslaget tillbaka till parlamentet, sedan till rådet, för en andra läsning. Härefter finns tidsbegränsningar i processen. Om bådas inställning på något stadium sammanfaller är lagstiftningen antagen. I de fall skillnader fortfarande föreligger försöker en kombinerad "förlikningskommitté" komma överens om en gemensam text som sedan måste bekräftas separat av båda institutionerna. Kommissionen deltar under hela processen. Om man inte kan komma överens om en gemensam text, eller om den gemensamma texten avvisas, faller lagförslaget. Rådet försöker nå konsensus, men inom många områden kan beslut fattas med "kvalificerad majoritet". Antalet röster som en medlemsstat har är ungefärligen proportionerligt i förhållande till landets storlek. Enhällighet krävs emellertid inom vissa känsliga områden.
I vissa fall, där medlemsstaterna motvilligt gett makt till parlamentet, används "samrådsförfarandet". Här kan parlamentet endast yttra sig om lagförslaget – men måste ges möjlighet att göra så – innan rådet antar lagstiftningen. I dessa fall krävs vanligen att rådet agerar enhälligt.
I vissa andra fall måste parlamentet ge ett enkelt "ja"- eller "nej"-svar. Detta kallas samtyckesförfarandet och används till exempel för att bekräfta kommissionens medlemmar, eller att godkänna ett avtal som slutits med ett icke-medlemsland.
Lagstiftningen är antagen: När EU-lagstiftningen antagits måste kommissionen se till att den implementeras på rätt sätt och fullt ut – och inom de fastslagna tidsramarna – i samtliga medlemsstater. Kommissionen (eller medlemsstaterna) kan väcka talan vid EG-domstolen mot en medlemsstat för att den inte lever upp till sina åtaganden enligt EU-rätten. Domstolens roll är att reda ut meningsskiljaktigheter som kan uppstå mellan nationell och EU-lagstiftning samt att se till att EU-lagstiftningen tolkas på ett enhetligt sätt inom alla medlemsstater.