eu4journalists

Snabbguide till EU

3. In framtiden

Maskinrummet – Kommissionen

EU-kommissionen gör mycket av det dagliga arbetet i Europeiska unionen. Den utarbetar utkast till ny EU-lagstiftning som presenteras för Europaparlamentet och rådet. Den ser till att EU-beslut genomförs på ett korrekt sätt och övervakar hur EU:s pengar spenderas. Kommissionen säkerställer också att alla följer EU:s fördrag och gällande EU-lagstiftning.

Kommissionen i EU med 27 medlemsstater består av 26 kommissionärer plus kommissionens ordförande som alla har olika ansvarsområden, som till exempel näringsliv och industri, transport, kontakter mellan institutionerna och kommunikationsstrategi, jordbruk och landsbygdsutveckling. Varje kommissionär har sitt eget kabinett (privat kansli) och en avdelning (eller generaldirektorat) med tjänstemän, där de flesta är baserade i Bryssel.

Ordföranden, för närvarande José Manuel Barroso, väljs av EU:s medlemsstaters regeringar och måste godkännas av Europaparlamentet. Övriga kommissionärer nomineras av medlemsstaternas regeringar i samråd med den inkommande ordföranden men måste också accepteras i sin helhet av parlamentet. Kommissionen utses för en femårsperiod, men kan när som helst avsättas av parlamentet. Kommissionen agerar oberoende av medlemsstaternas regeringar.

Kommissionen kan ses som motorn eller maskinrummet som får EU att fortsätta framåt, som kommer med nya förslag och försvarar hela unionens intressen – i motsats till en enskild medlemsstats intressen. Kommissionens ordförande fungerar som chefsingenjören som arbetar för att föra EU framåt och ge den allmänna färdriktningen till sina kommissionärskolleger och till kommissionen som helhet. Ordföranden representerar också EU-kommissionen vid Europeiska rådet samt i förhandlingar med andra EU-institutioner och resten av världen.

"Utvidgning – ett starkare, större och stabilare Europa

Det är EU-kommissionens uppgift att arbeta för att säkerställa att utvidgningen fortsatt är ett av EU:s mest kraftfulla verktyg, som utvidgar området för fred och stabilitet, frihet och demokrati, välstånd och solidaritet över hela Europa. Utvidgningsprocessens syfte och utmaningar behöver kommuniceras på ett bra sätt med medborgarna och EU:s åtaganden inom utvidgningsområdet konsolideras. Kommissionen betonar också att de strikta anslutningskriterierna för kandidatländerna måste respekteras.

Nya medlemmar kan komma med i unionen – en process som brukar beskrivas som "utvidgning" – under förutsättning att de uppfyller vissa villkor. Att gå med i EU börjar med att ett land ansöker om medlemskap. När de nuvarande medlemsstaterna tillsammans med kommissionen och parlamentet accepterar en sökande som potentiell medlemsstat, får landet status som "kandidatland". Kandidatlandet inleder därefter detaljerade förhandlingar med kommissionen om villkoren för medlemskap.

Allra viktigast för att kandidatlandet ska kunna bli EU-medlem är att det uppfyller de så kallade "Köpenhamnskriterierna". Köpenhamnskriterierna innebär att landet ifråga måste införa all existerande EU-lagstiftning (som kallas acquis communautaire) i den egna lagstiftningen samt visa prov på att man är en stabil och välfungerande demokrati och marknadsekonomi. När förhandlingarna väl avslutats måste alla medlemsstater och kandidatlandet ratificera ett anslutningsfördrag. De flesta nya medlemmar väljer att hålla folkomröstning som del av ratificeringsprocessen.

Fram till maj 2004 bestod EU av 15 medlemsstater med en total befolkning om 375 miljoner medborgare. 2004 anslöt ytterligare tio länder, huvudsakligen från Central- och Östeuropa. Och 2007 gick även Bulgarien och Rumänien med, och EU:s befolkning uppgår nu till närmare 500 miljoner. Kroatien förhandlar om medlemskap och kommer sannolikt med inom de närmaste åren. Turkiet är också ett kandidatland och kan komma med – vissa säger först 2015 eller senare – om alla villkor för medlemskap uppfylls. EU ger omfattande finansiellt stöd och rådgivning för att hjälpa kandidatländerna att förbereda sig för medlemskap. Kommissionens GD Utvidgning har ansvaret för kandidatländerna.

Förändringar i sikte

Nu när EU utvidgats till 27 länder, och möjligen fler på sikt, behöver unionen ett mer strömlinjeformat och effektivt system för beslutsfattande. Men beslutsprocessen måste samtidigt vara rättvis för alla medlemsstater, såväl gamla som nya och stora som små.

Varje EU-land har ett visst antal röster för beslutsfattande i Ministerrådet. Folket i varje land väljer också ett visst antal ledamöter till Europaparlamentet. Traditionellt motsvarar detta antal ungefär landets befolknings relativa storlek.

Den 29 oktober 2004 träffades stats- och regeringscheferna från de dåvarande 25 medlemsstaternas samt de tre kandidatländerna Rumänien, Bulgarien och Turkiet i Rom för att underteckna Europeiska unionens konstitutionella fördrag. Ratifikationsprocessen råkade emellertid i problem när medborgarna i Frankrike och Nederländerna i folkomröstningar 2005 röstade emot fördraget. I EU har förseningen framför allt setts som ett tillfälle (och en katalysator) för eftertanke: hur kan den europeiska integrationen föras framåt på ett sätt som låter medborgarna, civilsamhället, arbetsmarknadens parter, de nationella parlamenten och de politiska partierna delta i processen och känna att deras synpunkter räknas?

Konstitutionens öde diskuterades livligt under det tyska ordförandeskapet 2007, efter vilken reflektionsperioden förklarades avslutad.. I mars, i samband med Romfördragets 50-års festligheter, antog alla medlemsstater Berlindeklarationen i vilken avsikten att komma överens om ett nytt fördrag uttalades. Vid Europeiska rådets möte i Bryssel, i juni 2007, kom de 27 stats- och regeringscheferna överens om riktlinjerna för det nya Reformerade fördraget som skulle ersätta det förkastade Grundfördraget. Rådet hoppades att det nya fördraget skulle göra det möjligt för EU att möta det 21sta århundradets utmaningar och förverkliga hela sin förmåga.

Fördragets slutliga text antogs vid det informella Europeiska rådet som hölls i Lissabon 17-18 oktober 2007. Den officiella namnteckningsceremonin ägde rum den 13 december i Lissabon (EU kom sålunda ur den kris som hade uppstått som en följd av de negativa franska och nederländska svaren i folkomröstningarna om det ursprungliga fördraget).

Ifall alla medlemsstater ratificerar Reformfördraget kommer det att ha trätt i kraft vid valen till EU-parlament sommaren 2009. De flesta stater avser att fullfölja processen genom ratificering i de nationella parlamenten under den förra delen av 2008. Högst sannolikt blir Irland det enda land som tyr sig till en folkomröstning, eftersom det är därtill grundlagsenligt förpliktat.

Det nya Lissabonfördraget är inriktat pa Europeiska unionens behov av förnyelse och reform. Det är uttänkt för att Unionen skall bli mer demokratisk, svara pa medborgarnas förväntningar när det gäller redovisningsskyldighet öppenhet och medbestämmande samt mer ändamålsenlig när det gäller att svara på världsomspännande utmaningar såsom klimatförändring, säkerhet och hållbar utveckling.

Centrala institutionella nyskapelser och betydande policy förändringar:

• en permanent ordförande för Europeiska rådet som skall leda EU-arbetet i två och ett halvt år, i stället för den sex månader-långa rotationsprincipen. Uppdraget skall vara förlängbart;
• ett mer transparent röstningssystem för radsbesluten som skall grunda sig pa en dubbel majoritet (55 procent av medlemsstaterna och 65 procent av Unionens befolkning krävs för att anta EU lagstiftning med kvalificerad majoritet). På grund av starkt polskt motstånd träder röstningssystemet i kraft först 2014;
• en Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik skall ersätta den nuvarande Höga representanten för utrikes frågar samt kommissionären för yttre förbindelser;
• en minskning av antalet kommissionärer från 27 till 15 år 2014;
• en minskning av antalet ledamöter i parlamentet till maximala 750 (minsta antalet 6 och mesta antalet 96 per land);
• en förstärkning av de nationella parlamenten lagstiftning genom att ge dem rätt till lagstiftning grundad på subsidiaritetsprincipen;
• en enda juridisk personlighet för EU;
• en utträdesklausul - möjligheten att utträda ur Unionen;
• en utvidgning av bestämmelserna om kvalificerad majoritet till att gälla 40 politik områden (huvudsakligen dem som gäller asyl, invandring, polissamarbete och rättsligt samarbete i brottsfrågor;
• en hänvisning till nya utmaningar, t.ex. klimatförändring och energisolidaritet;
• Stadgan om de grundläggande rättigheterna blir juridiskt bindande.